Bloggandet är för mig de där lilla extra, guldkanten. Mycket för att det är helt självvalt. Jag kan göra det när jag vill. Skriva saker jag tycker passar just på min blogg. Bonusen är alla bloggvänner och besökarna och inte mintt kommentarerna- som Baloo säger- kittlar dödsskönt i kistan!

Om bloggandet blir ett tvång, hamnar det ju i den strida strömmen av måsten- blir ett av alla andra vardagligheter som ofta inte kittlar så där värst utan vara river  lite , svider och kliar.

Jag har sett att många av mina bloggvänner inte uppdaterar sina bloggar så ofta som de tidigare gjort, och som ber om ursäkt för det. Det är väl förbannat bra att ni inte gör det! Ni lever, ni insuper det som finns av den lilla sommaren. Sjukt vore det ju om vi alla satt och bloggade hela tiden- hur ska vi då kunna skälla på våra tonåringar som bänkar sig framför TV och dator och motivera dem att GÖRA något1? Gå ut i friska luften, det är ju sommar!

Jag ber inte om ursäkt för att jag bloggar sällan, sluta genast upp med det, ni andra också! :)