En reflektion, värdera den hur du vill:

Vid en viss ålder, olika beroende på person, får krämporna en ny innebörd. Jag har ont i magen, mina yngre kollegor likaså. Jag säger ont i magen, det kan vara allt från under bysten ned till skrevet. Det räcker för mig, ont i magen. För en del av dem handlar det om att uttrycka sig som; det värker i magen, här molar det och sen stråååålar det liksom ut på sidorna och sen (nu pekar personen i fråga på sin egen "sjuka" lekamen som en annan väderhallåa) och upp i strupen där det svider och sen ned igen. Långa innehållslösa haranger om dessa krämpor. För att uttrycka mig otroligt mossigt: intresseklubben antecknar.

Vad har omgivningen för intresse av att veta exakt HUR det gör ont och var? Jag har en annan lite äldre förvisso man i min bekantskapskrets som älskar att vältra sig i sina för mig helt osynliga åkommor. Det svider, det molar, det blir bubblor och det krampar och fy fan vad ointressant! Jag får ont i magen, nu kan jag precisera, i solarplexus, jag blir stressad för jag vill prata om så mycket annat, men likt en gummiboll halkar han liksom in på sina sjukdomar. Det blir en viljornas kamp, jag rår baske mig inte på honom verbalt. Jag förlorar mig jämt, oavsett samtalsämne, i hans sjukor. Ett matchresultat mellan två länder( nu har jag verklig panik) resulterar i hur sjuk han blev i Portugal, det sved och det kom upp och det försvann minsann 15 kilo på två timmar.

Hujdamej. Nästa vecka ska jag drabbas av småländsk gallkolik i hela kroppen så det så!