Ok, om Al Gore har rätt " att jorden har feber men att det går att bota" så innebär väl det att man inte längre behöver sukta efter ett toalt sjönära boende längre, blubb blubb.

Dessutom tycker jag att på frågan om vad människor gör för miljön är det vanligaste svaret: sorterar sopor. Dessa återvinningsstationer har ju funnits väldigt länge, så det kan ju inte precis vara en ny företeelse.

What about mindre konsumtion? Vi har anammat det hemma. Man behöver inte 11 tröjor utan kanske fyra. Det tar ett tag att bli shoppingdetoxad, men efter ett tag går det av bara farten tills dess att man inser att alla strumpor har hål och att yngsta dotterns alla byxor saknar tyg över knäna. Jag har inte gått så långt att jag lappar och lagar.

Mitt samvete och jag mår så mycket bättre, för vi är ju gärna på resande fot, gärna långt och länge. Och det är ju inte så särskilt miljövänligt.

Jag är väl som folk är mest och som en expert en gång sa, alla vill göra något för miljön men ingen är beredd att ändra sitt liv!

Sku far å mat frassin åså for ja ti mange å kolla på nå filmklipp, daniel å aners va å hem :), medan vi satt å titta käns ja plötslit hu nå kröp på axlin åså då ja titta så va e en fästing ;| å ja e skiträdd fö dom, så spretta ja bort an åså hitta int vi an igen ;s nå s satt ja å granska mej åså hit...

Detta hittade jag nyss på en blogg  är det svenska?

:)

Guten Abend.

Jag har surfat runt en del. och hamnat på bloggar som handlar om vikt. Om points. Om anorexi. Tips på hur man går ned snabbare. Man ska bara dricka vatten. Äta äpple och frysa. Ljuga ska man också, "smutsa ned tallriken och säga att man redan ätit".

Jag har hamnat på bloggar om hår. Nya frisyrer, eventuella färgningar och hårförlängningar, i valet och kvalet om vilken frisyr som bloggaren ska välja.

Jag har hamnat på bloggar om träning. Vilken form som förbränner mest.

Många går ett enda gatlopp i livet. Det börjar med vad du har i kylskåpet, hur du väljer att spendera din fria tid och varför du tar cykeln till jobbet ( eller inte). Utseende. Jag pratar inte om att bry sig om sin hälsa, då är det balanserat.

För fem år sedan omvärderade jag allt detta. Vår då 11 åriga dotter fick Alopeci. Det är en immunförsvarsjukdomsom gör att du tappar ditt hår. Du kan inte hejda eller kontrllera förloppet. I hennes fall ramlade allt av på ett halvår.

Vi har vant oss. Vi har lärt oss. Vi har vuxit. Och- det är ingen tragedi. HOn är gjord av flinta, barn och ungdomar är elaka, alla ska vara lika, men hon har präglats att bli en alldeles enastående och exceptionellt stark person. Utan hår. Hon har dessutom gått från följare till ledare ( detta är intressant psykologi)

Hon bär peruk ibland. Ibland inte. En gång hängde jag hennes peruk att torka i solen, tyvärr uppoch ned ( Cruella De ville släng dig i väggen). En dag sa jag, har luggen vuxit? Näe, det blir lite svårt sa min man. Jag vet. Peruken bakochfram. I flera dagar.

På en strand, snygg tjej i bikini med långt svallande hår, tre grabbar går förbi, sneglar. Snyggingen tycker det blir lite varmt i peruken, langar den till mig och ber mig lägga den i väskan. Tre grabbar sneglar verkligen.

Detta mina vänner berikar mig och vår familj. Det leder till eftertanke. Och jag tänker inte blogga om vare sig vikt, träning eller keep fit.

Min vilda tjej! Min vilda, energiska, krullhåriga, fräkniga och mycket egensinniga tjej och jag har cyklat idag.

En pojkflicka utan dess like. Ville ha tajts, f ick tajts,  satte på sig tajts,  kom hem med mest bara ben och lite tajts kvar, i slamsor. Upptäcker det först när jag säger det, och blir ledsen. Nya tajts, två dagar senare, tajts i slamsor.  En fullfjädrad atlet, vild och orädd med full kroppskontroll, inte kan man väl ha tajts då- i alla fall inte hela, inte så länge.

Cykla i klänning går visst maaaama. Utan tajts, slängda nu. Iväg som ett jehu före mamma. Stanna där framme, säger jag. Det gör hon. I fina klänningen och yster uppsyn, gullig. På cykel, före sin mamma. Möter två stappliga pensionärer som går armkrok, gubben och gumman, ler mot flickebarnen och ska precis säga något. När flickebarnet, det gulliga, med fräknar och klänning rycker upp ett litet pekfinger, siktar noga mot buskarna bakom och fyrar iväg ett träffsäkert skott. Vänder sig mot mig och säger: mamma kusten e klar, jag dödade fienden! Tanten skrattar och gubben snörper ihop munnen, de stapplar vidare och jag känner mig fullkomligt trygg i min vidare cykelfärd med en sån träffsäker skytt vid min sida.

Vi ska tapetsera vår hall, det är lite krångligt för att hallen består i stort sett av bara en trappa. Det är även ganska öppet så tapeten kommer att bli mycket "synlig" från i stort sett hela huset. Just nu håller vi som bäst på att ta bort en gammal matta som låg i när vi köpte huset. En typisk 80talare, odefinierbar beigegrå färg, heltäcknings som ligger i trappen.

Trappen ska få en ny fin färg, mörk, mörkt grå. Istället för den nuvarande munderingen: lackad furu. Lackad fulu i mina ögon.

Surfade in på den här mycket bra sidan, för inspiration.  Guuuud vilka tapeter det finns alltså! Nu vill jag plötslig tapetsera hela huset, ja utsidan med för den delen!

Ibland kan jag förundras över att mitt liv blivit och blir som det blir och inte som jag tänkt eller tänker mig. Jag lekte en lek med min kompis Caroline en gång, den var mycket intressant. Vi paddlade ( till en ö där vi hittade massvis med sommarkantareller!) och satt på rad. Det gör har jag listat ut att man törs prata lite mer öppet. Sitter man mitt emot varandra blir det lite för intimt på nåt sätt, intressant psykologi. Kanske därför folk babblar på som bara den när de får ryggmassage.

Vi leker nåt sa jag.

Leker, men vi paddlar ju!

Ja men vi leker att vi ska säga snälla saker om varandra som vi inte redan vet om.

Ok, börja du!

Så gjorde vi det, vilket lyft, vi paddlade allt ivrigare efter att få höra och även säga snälla och smickrande saker om varandra; du är den mest rättvisa människa jag vet, du är oerhört påhittig, det är roligt att vara med dig och du tänker annorlunda.

Sen kom det: du är strukturerad och driftig.

Va? Jag slutade paddla och vi höll på att välta eftersom vi kom av oss i takten.

Men mitt liv är ju kaos och jag fladdrar ju runt som ett rö i vinden, planlöst typ. Nu plaskade jag lite förstrött med paddeln igen.

Det var som själva faan, här går jag omkring och tycker att jag är på ett sätt och sen upplever min kompis mig på det helt motsatta sättet.

Det måste bero på att insidan lever sitt liv och utsidan har stunder av struktur och framtidstro (driftigheten). Det är säkert så, att för att insidan ska få utrymme måste utsidan stå för ordningen. Fantastiskt rolig lek.

Vi brukar leka den leken tillsammans i familjen. När vi emellanåt är samlade hela ligan. Köttbullarna slinker ned lite bättre, toleransen för att systrarna smågnabbas blir större och att storebror är lat är lättare att hantera när man har lekt den här leken.

Prova!

Jag har en achilleshäl och den är när någon säger till mig hur det ligger till, för att de kan eller har upplevt något som jag inte har. Speciellt aktuellt är det när det gäller min man.

Med två barn på ett halvår och två år, åkte vi till Australien och Thailand. Min man hade gjort den redan många gånger förut, dock utan vare sig mig eller barnen.

Jag bokade en resa från Bangkok till en liten pittoresk kuststad, med tåg för en mycket billig slant. FÖR billigt sa min man, det här blir inte bra.

Bra och bra, vi färdades hela sträckan 17 mil på 9 timmar och fick sällskap i det överfulla tåget inte bara av glada thailändare utan även av höns och diverse andra djur.

När vi väl var framme fick vi hoppa eller klättra ned på perrongen av grus. En mycket mycket glad taxichaufför sprang oss till mötes. Vi hoppade upp på flaket till hans taxi och for iväg.

Han hade nog aldrig tagit emot turister på den perrongen förr. Han trodde vi var mycket fattiga, med tanke på transportmedlet och på hur vi såg ut. Han körde oss till det ena skjulet efter det andra; cheap hotel, yes?

Inte förrän min man pekade med hela handen mot ett hotell på en udde körde han dit, om än motvilligt. Too expensive, I wait here.

Sa taxichauffören och väntade troget utanför hotellet. Vi hade råd.

En kväll skulle vi äta middag på restaurang. Bordet bredvid fick in en förtjusande anrättning serverad i en kokosnöt. Detta är ju själva sinnebilden av en middag i Thaiand tänkte jag och beställde samma sak trots min mans protester. Ha, jag kan själv!

Det var vackert, väldigt vackert och exotiskt, men attans så starkt. Hela munnen snördes ihop, men jag höll god min; mmmm, vad det här var gott, delikat! ( vad är det jag äter egentligen åh, kolla ett par ärtor, God save my throat och mitt goda omdöme). Jag fiskade upp en hel radda gröna ärtor och stoppade in dem i munnen för att svalka mig lite. Det var grön chili.

Jag blev ynklig, jag gav upp, jag gick och lade mig hungrig med svidande mun och ont i magen.

P.S Vi tog flyget tillbaka till Bangkok.

Vi har inte bott i hus så där jättelänge. och vi vänjer oss så sakteliga. men i morse kunde min man och jag konstatera att vi inte är så duktiga på husboendet - ännu. I gårkväll var det sol och vi grillade. Det blev sent och vi blev trötta. Vi gick in. I morse stod min handväska ute på terassen på vid gavel, kolsäcken stod också där helt öppen och tändstickorna med,  och alla dynor var så himla fint utplacerade i alla stolar och i soffan- och det hade regnat lixom.

Jag är djupt imponerad av alla bloggare som förevigar sin vardag med fina bilder på barn, på vackra saker, roliga hammockar och nya planteringar!

Själv har jag hamnat i ett långt flöde text, men ibland med lite

extra luft emellan.

Igår var jag i alla fall på en för mig helt ny handelsträdgård som hade fler rosor än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag valde den här, är den inte alldeles, alldeles underbar. Jag hoppas att den tar sig också! Den heter Crown Prinsess Margareta.