är en liten frukt som är orange,  har taggigt yttre, mjukt inre och med en hård kärna. Detta sa min svägerska i helgen.

Men det är ju jag! sa min man. Och baske mig- det stämmer på pricken.

Och till min mellandotter som slarvat bort sin 8:e mobil i helgen dedicerar jag denna låt.

I helgen var det fest. För min mamma som fyllde 70 år. Jag hade allt planerat i detalj. Men- jag hade inte planerat att merparten av min stora, bullriga familj skulle befinna sig ( stå och ligga) på vår lilla gräsmatta.

För på vår lilla gräsmatta höll faktiskt mina minitulpaner i laxrosa med gul mitt precis på att slå ut.

Nu ligger de där alldeles lealösa och utslagna, tulpanerna alltså.

Jag kommer osökt in på en annan utslagen historia. Den om min älskade orkide i vitt som precis skulle slå ut. Ni vet vilken mardröm det är för en rastlös själ att vänta på att en orkide ska slå ut i blom. Först ska stängeln sega sig upp i flera månader, sen ska det bli knoppar sm bara växer och växer och så plopp en dag slå ut. Jag brukar skälla på mina orkideer när de fastnar i det dekadenta ickeblommande stadiet. Då köper jag en ny, svulstig sak och säger  till de andra: BLOMMA, ANNARS ÅKER NI UT!

Nu skulle min vita alltså slå ut. En dag ser jag till min förvåning att stängeln ser lite konstig ut. Jag går närmare och upptäcker till min fasa att stängeln är av och att den lagats med ett grönt Bamseplåster. Jag vet fortfarande inte vem den skyldige är, men jag har mina teorier. Dessutom är den skyldige förlåten, bara för uppfinningsrikedomen. Jag viste inte ens att bamseplåster fanns i grönt!

jag är här men inte mer än så. Fortfarande utfestad. Måste öva, detta är en skam. Två fester på två dagar och sen tar jag liksom slut. Att lägga ut bilder och annat krångligt känns lika svårt som att bestiga Mount Everest.

Läste på Pias blogg att det går att lägga in text mellan bilderna, detta måste jag ju försöka. jag laddar för ett bildcollage med text emellan. Och nu låter det nästan som att jag ska ha vernissage. Men det ska jag ju inte.

Så småningom kanske jag blir lite mer varm i kläderna och lägger ut bilder på några av mina akvareller. Detta får bli när jag är helt återhämtad!

Ha en fin dag!

föddes min mamma. Detta firades igår, jag är helt slut. Men bilder på den lyckade festen där grannarna schhhade och maten tog slut kommer innan dagen är slut.

Dom nya tallrikarna höll måttet, jag är inte bara mätt (fortfarande), jag har även ont i huvudet.

Like a ray of inspiration, tadaaa, nya tallrikar. 12 nästan likadana. Här ska lagas god mat! Smakas god mat, på fina fina tallrikar.

Vi har hittills ätit på olika tallrikar, alla är omaka, ett medvetet val, ifall någon av dem går sönder kan man köpa en ny på loppis. Alla med femtiotalssnitt. Det har alltid lett till att gästerna  i förtjusning(förhoppningsvis) utstött läten som åhhh och aahhh- såna här hade min farmor!

Nu får de tacka för trogen tjänst, smaklig spis och flytta längre in i köksskåpet. Jag har pratat med dem om att det är nya tider nu, dags att släppa fram nya förmågor.

Tänk vad sällan det är som man ger och får beröm. Vi svenskar går bara  i en strid ström av "lagom" hela tiden. Bot och bättring utlovas!

Tack Mynta- du inspirerar mig att fortsätta skriva, med dina uppmuntrande, intelligenta kommentarer! Din blogg är kul, jag inspireras att "skapa" hemma när jag är där och tittar, och blir mer och mer sugen på att bygga på vår tomt på österlen.

Tack Pia, du kommenterade i min blogg när den var bara någon minut gammal. Dina kommentarer inspirerar mig också till att fortsätta den humoristiska strängen! När jag är på din blogg vill jag kliva av ekorrhjulet, det vill jag hos Mynta också, och så tänker jag att så där fint på landet kan man bo, men sen händer det något och jag måste rusa vidare i tillvaron! :)

Tack Carina, att vi fortfarande inte träffats in real life tycker jag är SÅ kul. Våra döttrar känner varandra mycket väl, din blogg gör att jag bitvis ligger dubbelvikt av skratt. Dessutom är det - just med tanke på tonen i våra bloggar- inte sås svårt att förstå hur och varför döttrarna funnit varandra.

Tack och förlåt alla andra som jag av en händelse glömt bort- men som trots min glömska hjälper till att berika detta blogagnde på sitt alldeles eget unika sätt!

God morgon och Amen

Det roligaste som finns, i alla fall bland det roligaste som finns är språkförvecklingar. När jag var nästan 20 år for jag ut i vida världen, landade på en ö i Atlanten där jag faktiskt bodde i nästan två år. Jag fick ett jobb och obetalbar erfarenhet om livet.

Första bostaden var en sunkig nedervåning mitt emot en bananplantage. På övervåningen bodde min landlord med familj. Han var stor och svartmuskig. En ganska skräckinjagande man.

En kväll satt jag i mitt lilla kök, och får plötsligt syn på en brun insekt med vingar som rasslande kryper över det kakelbeklädda golvet. Jag ålar efter och fångar den lille rackaren genom att sätta ett glas över tingesten. Studerar den ett tag men vill inte gå och lägga mig riktigt. Försöker. Kan inte sova. Ringer i snabbtelefonen, den muskige mannen svarar på övervåningen:

Bondia.

Ehhh bondia guten abend or fa van, well you see I have caught an animal down here. I have problems sleeping,can you come down please?

Han la på innan jag pratat klart och inom loppet av tre sekunder knackar han på min lilla dörr. Jag öppnar. Där ute står han med full krigsmundering, hjälp han ÄR farlig på riktigt hinner jag tänka när jag tittar på hans pistol och hans blanka machete.

Where is the animal? dundrar mannen.

Eh here säger jag och pekar mot glaset.

Han tittar ömsom på mig och ömsom på glaset och brister därefter ut i ett skratt som får fönsterrutorna att skallra.

This my lady is an insect, not an animal!

An animal has a tail and four legs, this is a cockaracka ( kackerlacka)!

Jahapp sorry sa jag.

Sen sprayade han ett slags radar i hela mitt hem, och sa Watch this, jag lovar, det kryllade av dem!

Hittade det här roliga testet på Myntas blogg!