Natten till idag var jag ute på vift. För att hämta lätt överförfriskad tonårsdotter. Vi har nolltolerans - och idag har vi haft livliga diskussioner om hur allt man gör, alla val man gör - eller inte, får konsekvenser. Det är inte alltid lätt att vara tuffa, moderna morsan, förstående mamman och tillåtande föräldern när ens barn hela tiden är den som är värst. Som tänjer gränser så att man blir knottrig. Så att de principer man hade, de tankar om uppfostran blir lika inaktuella som en stickmaskin eller lika användbara som en bakmaskin. Då blir man liten. Då hänfaller man åt att emellanåt ägna sig åt självklander.

Men, jag  hänger upp vår tillvaro som är ett steg fram och ibland ett tillbaka på något som flertalet människor som står mig/oss nära har sagt ( fast på lite olika sätt, det kokar ned till ungefär det här): men du kan ju inte förvänta dig annat, du kan ju inte få barn som är "mainstream" som rättar sig i ledet, du är ju inte sån och din man är det inte heller!

Så var det alltså i natt. Idag på morgonen vaknade vår lilla dotter, den yngsta med skrällhosta. Så det blev en lugn dag hemmavid. Det var trött det ( första delen i rubriken)

Trött hör ihop med nästa ord.. och utan spärr. Det är sådana här dagar som jag inte kan stå emot. Vi skulle handla ett par sandaler. Kom hem med

Två pumptvålar

En mascara

En duschlotion

tre par skor

En boll

Två tavelhyllor

Ett tidningsställ

Ett 3 pack kökshanddukar.

Är det en spärr som släpper eller är det tröst? Eller är det rent av: om det ändå ska gå åt helvete så kan jag ju i alla fall pumpa lite med tvålarna, studsa lite boll och lägga in tidningar i tidningsstället under tiden?

Heaven knows. Jag vill i alla fall lägga ungen i en jättekuvös fram tills dess hon fyller 20!