Jag har flera kompisar som också "rids av maran" vad det verkar! Härligt med likasinnade. Ibland blir jag snudd på lite avundsjuk på dem som kan säga: japp, så här vill jag ha mitt liv, jag är nöjd. Det var en egenskap och inställning  jag hånade förr om åren, så jävla tråååkig, men idag har det vänt. Det är bara att gratulera dessa individer.

Det finns vissa som menar att "maran" är en drivkraft, förvisso, men i lagoma proportioner. Att vilja mer, att vilja nytt, att vilja äventyret är något som förenar min man och mig. Jag kan ibland se på honom och säga: är det så där nu? Mmmm säger han med frånvänd blick. Vänta ska du se, det går över. Eller, men du en bar, en liten liten bar på stranden! Jag kollar på nätet.

Man kan färdas i sig själv och i sitt hem och i drömmarnas värld. Jag hörde en gång ett radioprogram som kom att beröra mig - kittla mig lite i min innersta kärna. Det var en kvinna som fyllde 100 år som blev intervjuad. Hon talade en ljuvlig, om än och med all rätt, lite knarrig engelska ( på rösten menar jag, snacka i 100 år, gosch!).

Hur höll hon sig så vital? För tanten var min själ en skarping, det hördes ända hem till mig.

Inga rutiner, dont get stuck in habits!

Hon sov åt olika håll i sängen, bäddade om lite då och då. Gick olika vägar till affären och när hon hämtade posten.  Ena morgonen te till frukost, den andra kaffe. Utmanade sig själv med andra ord!

Jag ska skriva om min mans farmor vid tillfälle. En fantastisk kvinna. 91 år.

Men hon ska få ett helt inlägg för sig själv.

I min blomsteriver- som faktiskt blommade ut (ha ha ha) till fullo när vi flyttade till ett hus med en pytteliten trädgård - så konsulterade jag min kära mamma. På framsidan, där jag ännu inte hunnit plantera något på egen hand började en storbladig växt att gro. Det såg dessutom ut som om den skulle få en massa knoppar. Jag vattnade, jag duttade, jag vattnade och jag duttade. Den växte och växte. Jag tänkte att det här blir nog något hejdundrande-alldeles-sagolikt-kors-i-taket-en-sån -växt!

Jag var ovanligt uthållig. Men till sist blev jag lite sur, när ska fanskapet blomma?  Jag tog en bild med min kameramobil och skickade till min mamma efter att ha förklarat växten flera gånger på följande sätt ungefär:

ja, den är grön typ, växer upp ur jorden och ser ut att ha många blad och en hel del knoppar, kanske.

Jag fick ett direkt svar på mitt mms. Du måste genast ta bort det där ( hon sa ett läbbigt namn på växten, i stil med i kill you and cheat you he he he eller något annat fint latinskt)det är värsta sortens ogräs!

Då hade min lilla buske vuxit sig hög och frodig efter allt mitt duttande. Jag fick slita bra länge innan den lossnade med rötter och allt.

Men där fick den allt!