Plötsligt en dag

Hör jag mig själv säga saker till mina barn som jag vagt känner igen.

Så säger jag det igen. Och ännu en gång.

                                  Då kommer jag på det 

Jag säger samma saker till mina barn som mina föräldrar sa till mig!

En favorit just nu är: Mamma, jag är hungrig! (innan maten)

Då hör jag mig själv säga: Ta ett äpple!

Är inte min röst lite extra grötmyndig också?

( Jag undrar och skickar ut en allmän förfrågan från min blogg - vad är grötmyndig? Ocvh vad har egentligen gröt att göra med myndighet? Svara gärna om du vet!)

När min mamma sa det till mig eller när jag sa det till henne kunde jag ibland blunda intensivt och tänka att hon skulle svara; Ta lite chokladpudding, eller ännu bättre- jag vet vi svänger ihop en marängsviss innan maten!

Hon sa aldrig det, och jag lovar och svär jag kommer aldrig mer säga: Ta ett äpple.

 Jag firade min "lilla"dotter i morse, för 16 år sedan exakt kl 9:15 välkomnades hon till världen. Då var jag 20+

Det var för s e x t o n år sedan.

Nu är jag nog vuxen.

Hörde ett roligt inslag på radio (och det finns ju en mängd hur - vuxen - är du- tester på nätet och i pappertidningar ). Ofta lite tramisga och nedlåtande på nåt sätt.

Här är min POSITIVA VUXENlista:

• Jag känner inget behov av att berätta om mina jorden runt resor, bosättningar utomlands  eller annat som i nya sammanhang kan "höja "mig lite. Berättar gärna om någon frågar

• Jag babblar gärna om andra, mindre om mig själv.

• Tycker det är skönt att slippa undra hur jag ser ut i vilka kläder. Tjock eller lång eller smal eller blek eller rätt eller fel. Här kommer jag - så här ser jag ut! och jag är varken smal eller lång.

• Är mindre konflikträdd, kan väl inte be folk att dra åt helvete ännu, men jag kan välja bort dem, fasa ut dem. Så jag väljer mina vänner.

• Jag är inte intresserad av att ha en fullspäckad agenda på helgerna, jag är hellre hemma och umgås innerligt.

• Jag erkänner utan omsvep att jag gillar att virka ibland och måla akvarell och påta i jorden.

• Jag känner mig HEL.

Och NEJ jag tar inte den bruna bananen först, jag har igen pappersnäsduk i väskan och jag erkänner gärna att jag är medelålders.

...jag tror att man skulle bli en helt bekymmerfri människa av att bo så här. Förundras över att han - Gaudi- inte bara kom på idén att bygga hus som vore de ritade av barn, mer fascinerande är väl att han tilläts genomföra sina vildsinta planer.

                     Ger hus och soffa en ny innebörd.

 Jag gillar tanken på att det finns en plats för alla människor, ett speciellt ställe där man helt kommer till sin rätt, där man trivs och lever fullt ut.

En del hittar detta ställe i Korpilombolo, Ulan Batur, på sin kolonilott eller i Västindien.

När jag första gången hade förmånen att landstiga på en pytteliten ö i detta örike kände jag- det här fattar jag! Här hör jag hemma. Ingenting är mig främmande.

Jag gråter när jag kommer dit för attjag vet att jag måste åka bort (hem)igen. Där har jag halva min själ, och en dag kommer jag att åka dit för att stanna lite längre.......................................

Stötte på dahlior första gången i fjol. En kompis kom med en påse- här, sätt ned dem !

Så gjorde jag med hela trädgården i fjol, jag satte ned lite fröer än här än där och till sist blev det en enda röra av allt som tog sig. Det blev helt oplanerat, vildvuxet , wild and crazy. Folk stannade och kollade framför huset. Det var en kaskad av färger och former.

Jag satte ned dahliaknölarna.  Och jissesamalia vilka blomster det blev! Blomman ser för bövelen ut som en sån man ritar som liten. Eller om den var designad så skulle Gaudi ( han i Barcelona) ha ett finger med i spelet.

Dom blommade och blommade och blommade.

Så skulle de övervintras, emballeras efter konstens alla regler, för att inte tala om att de skulle grävas upp först. Vilket jobb asså. Jag gjorde allt det,  mycket kärleksfullt dessutom.

När jag skulle säga hej till dem efter vintersömnen, öppnade jag tidningspappret och tittade ned på mina dahliaknölar som förvandlats till något äckligt. Alldeles fullt med mögel och en snigel och alltingseländesjävla skit. Det är tacken det skrek jag rakt ned i den mögliga hopen knölar!

Vi har gjort slut nu.

Jag ska köpa nya. Mycket finare så det så!

Tre tjejer. Två bosatta i Sverige och en utvandrad till Paris. En maildialog mellan  tre tjejer mynnade ut i detta:

1.Jag är ledsen att jag varit så tyst, det ena har lett till det andra. jag har gått i n i väggen och är sjukskriven de kommande tre månaderna. jag mailar mer när jag orkar. kram X

2. Re 1: Många varma kramar och lycka till, ta den tid du behöver!

3 (Paris) Re 1 och 2: Men herre Gud var du på fest, varför såg du inte väggen? Är du mycket skadad?

Vad gör vi i Sverige som dom inte gör i Frankrike?

Jag vet, jag gjorde det med flit, egentligen ska det ju stå det ska böjas i tid. men jag avser BÖRJAS i tid, faktiskt.
För jag var inne på det här med att leva mer i nuet, att det var mitt nyårslöfte. Hur lätt är det?

Från början
Från det att vi föds eller det att du som stolt mamma sitter med din lilla 3,5 kilos klump så börjar det ju. Du eller din omgivning väntar på att ditt lilla pyre ska börja sitta och innan dess ska han eller hon ha fixerat huvudet ( ja det ska ju ske redan innan förlossningen också). Sen ska det krypas, och de första stegen ska tas, trehjulingen ska bytas mot tvåhjuling, stödhjulen ska bort och så vidare.

Allra först
Det finns en slags illa dold elitism bland oss föräldrar. Ju tidigare desto bättre, ända fram till puberteten- då vill ingen stoltsera med att ha en tidig unge!
Ju tidigare barnet är i sin utveckling desto bättre, det måste ju vara bra gener om din lilla dotter kan rabbla alla dativobjekt på tyska redan innan hon börjar ettan, och en niomånadersbebis som kan gå är ju fantastiskt. Sen händer det något, det hejas och ojas över den fantastiskt begåvade och tidiga lilla pojken eller flickan fram till tonåren. Sen tar det stopp.

Då plötsligt ska i n g e n t i n g ske tidigt. Inga debuter what so ever, ju senare desto bättre! Strange.
Man kan ju fundera lite kring det där och tänka sig att man byter ut Öppna förskolan och barnen med föräldrar där till en fikastund tolv tretton år senare.

Runt bordet:
Kajsa har redan haft sin sexdebut? Gud vad tidig hon är.!
Min dotter har inte ens visat intresse för killar än, undrar om hon följer kurvan som hon ska? Har era barn också haft sex? Jaha, jag får väl fråga på ungdomsmottagningen  om hon följer kurvan.

Petter har redan varit dyngrak och tjuvrökt. Andra mammor blir fulla av beundran och säger; nämen det var minsann en tidig pojke, guuud vad han är duktig! 

Materialism
Jippie, vi får ärva eller låna en barnvagn som en tidigare släkting hade, i vinröd manchester dessutom. Redan där kanske det skevar ur, och skillnaden mellan den ena och andra föräldern utkristalliserar sig.

Men det har ju redan legat en bebis i den vagnen, ska han inte få en ny? och vinrött är ju i nte den första färgen man tänker på för en liten pojke. Usch tänk om han ligger i en annan bebis kräks? ( GRATIS )

Själv köper jag en super Xtrale urban Djunge sport fit for super super parents limited edition. (10 000) 

Att välja
Sen kan man reflektera över detta med valfrihetens hemska press. Om jag bor 50 meter från ett daghem så finner jag det naturligt att mina barn ska gå där. Men icke sa nicke, det är inte ett tllräckligt bra dagis enligt mina grannar som släpar och drar sina barn över halva stan för där finns nämligen det dagis som är tillräckligt bra för deras barn. När valmöjligheten blir en självuppfyllande sak är det skruvat. Genom att inte välja aktivt verkar jag som mamma uppfattas som lite sämre, som om jag inte bryr mig lika mycket om mina barn som valfascisterna gör om sina barn! Usch. jag sätter bekvämlighet och komfort före valmöjligheten. Jag sätter även min tilltro till att det faktiskt är ganska lika ställt mellan det ena och det andra dagiset, mellan den ena och andra skolan, gymnasiet och fritidsaktiviteten. 

 - Dansskola, javisst, men jag har hört så mycket skräp om den närmaste så lilla Angelica får gå i XX istället på orten XX.
-Men herreud det är ju 7 mil i vardera riktning och hon är ju bara fem år!!!

men vad gör man inte för sitt barn.......................

Ok, vi har fått mobiltelefoner, och vissa experter menar att våldet också ökat, jag tycker inte att det verkar så om man jämför med förr. kolla statistiken på www.bra.se som är brottsförebyggande rådet. Däremot har kanske våldet ändrat karaktär. Vi har ju också fått Internet.

Ungdomar förr: mamma jag sover hos Lisa inatt. mamma hade ingen koll. i värsta fall (för mig) ringde min mamma till Lisas.
Ungdomar idag: mamma jag sover hos Lisa. jag ringer till min dotters mobiltelefon, var är du? Hos Lisa. vad bra!
Hon kan vara precis varsomhest!

Några tips från en i dagsläget rätt rutinerad mamma:

Ställ frågor som kräver långa svar. Det kan vara lätt att svara ja och nej även om man är berusad. Jag har även sett en redlöst berusad flicka ligga ned och svara ja och nej på mammans frågor. Det är en bedrift minsann!

Skäll inte  i onödan! Det viktiga är att ungdomen i fråga går att nå på sin mobil, om den stängs av sitter du i skiten och oron kan bli dig övermäktig.

Jag har två brådmogna ungdomar som provat allt och lite till. Idag är de vana, de vet hur mycket de tål, de kan skilja onda människor från goda och vet när det är dags att lägga ned en argumentation. De har kommit så långt att om det kniper, ringer de hem.

Man får ställa sig frågan hur vår egen generation förhåller sig till frigörelseprocessen som sett  likadan ut för alla generationer. Ska vi, som många verkar vilja, stänga in våra ungdomar och ha superkoll på varje steg de tar, bara för att vi kan, via mobiltelefonerna? Ska de inte, precis som vi gjorde och generationerna innan oss, få ha sina sina hemligheter ifred?

Konsekvensen blir, om vi låser in dem och kontrollerar dem bara för att vi kan och vill, att de inte lär sig. De är skötsamma och stannar hemma kanske, men ute på gatan är de det absolut största villebrådet. För de vet inte hur man gör. De kan inte skilja den goda från den onda, och vet inte när det är dags att sluta dricka eller argumentera, och blir ett villebråd. Det heter ju learning by doing.

Mitt tips:

Släpp taget inom kontrollerade former! Tänk på hur du själv var i ungdomsåren. Vad ville du och vad ville du inte?

Jag har  hört en kille på tunnelbanan som sa till sin mamma att "han var hemma hos Steffe på soft filmkväll", i bakgrunden hördes: NääästaT-centralen! Jag vet inte hur han förklarade det för sin mamma., för jag klev av.
Tillvägagångssätten för att få ha de där egna hemligheterna förändras med hur samhället utvecklas.
Mobiltelefonen är ett kontrollredskap för oss föräldrar, men också en alldeles lysande väg till frihet för ungdomarna!

Vi har en enda dator hemma, det är skönt. jag kan kolla lite i förbifarten vad som händer på msn bland annat.  jag har då loggat in men sagt att jag är min dotters mamma. Mycket intressanta diskussioner, en del visar tydligt på sättet( som jag som vuxen ser) de uttrycker sig att bakom moppepojke_92 så döljer sig en betydligt äldre mansperson. This is happening, every day, beware!